Då var man i Stockholm igen! För att jobba på Sveriges största travbana. Det är roligt, det är omväxlande och fullt med leverantörer som gör livet surt. Amerikaner visar sig vara lika bra på att bygga styrpaneler till ljud som att bygga bilar, vilket INTE är hedrande. Som tur var finns världens bästa gaisare, kenny, i Götet och fixar nya prylar åt oss. Ljud tycks det mycket om, framförallt på travbanor, där kanske subjektiviteten blir större ju mer man vunnit eller förlorat, vad vet jag. Men ibland är det bord X som klagar, nästa vecka är samma bord helt lyriska över hur bra det låter. Vore kul att kolla någon gång om det står i paritet till vinst eller förlust. Anyway, vi (jag och pappa partner i företaget) bor, på grund av hotellbrist i Sthlm, hos Ingemar Olsson (akustiklegendar) och hans kinsesiska fru Bei. Att kalla svenska kinesrestauranger för kinesmat är ungefär lika dumt som att kalla Windows det buggfria operativsystemet. Herre Gud vad god mat vi fick ikväll!!!!
Nåväl, vad gör jag uppe så sent??? Jo, det heter akustiksimulering och det tar en väldig tid... Nu är det dock klart.
Jag längtar efter min familj!! Petra, Linnéa, Noah och lilla Stump är hemma i Mölndal, inte kul.
God natt!! Nu skall jag drömma om de gossigaste (rättstavningen föreslår mossigaste) männsikorna i världen, min familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar